För Jon Larsson var alkohol och droger ett ständigt sällskap från tidig ålder. I mer än 20 år har han levt i grovt missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Alla tänkbara behandlingsmetoder har han testat, men det enda som gjorde skillnad var hjälpen från ovan.
Jon Larssons liv fick ingen lysande start. Han suckar djupt och letar efter orden när han ska beskriva sin uppväxtmiljö.
Familjen var medelklass och utåt sett såg allt bra ut, men Jon antyder att bakom fasaden fanns det mycket som inte fungerade. Jon själv mådde inte bra och var ofta arg och rädd. För att få tröst började han dricka alkohol redan vid nio års ålder.
– Jag hade inte direkt svårt för mig i skolan, konstaterar Jon Larsson, på telefon från Arvika, där han växte upp.
– Men eftersom jag tidigt började få problem med droger blev jag avstängd från högstadiet efter att ha orsakat skadegörelse.
Genom socialtjänsten fick Jon gå specialklass, först årskurs 9 och sedan tre terminer på gymnasiet.
– Jag mådde inte bra, missbrukade tungt. Jag mådde inte bra av det heller, men det gav ett tillfälligt lugn. När mina klasskompisar tog studenten satt jag på ett SiS-hem, med sluten tvångsvård.
I Jons minne är hans tidiga ungdomsår till stor del höljda i ett dimmigt dunkel. Hans straffregister utökades mer och mer och han blev bland annat dömd för grovt inbrott och grov stöld. I 18 månader satt han tvångsintagen på ungdomshem, enligt den lag som förkortas LVU, Lagen om vård av unga.
– Under åren har jag genomgått många olika behandlingar på behandlingshem och LVU-hem. Jag tror att jag har fått pröva de flesta behandlingsmetoder, som 12-stegsmodellen, KBT, gruppterapi – ja, jag vet inte allt vad de heter, suckar Jon.
– Dessutom ordinerades jag medicin mot adhd och medicinerades även tungt med psykmedicin, i kombination med behandling inom psykvården.
År 2014 passerade Jon 30 år och var urless på sitt trassliga och kaotiska liv. Han drömde om att kunna sluta med sitt missbruk och få ordning på sitt liv. Sedan han skrivits ut från ett LVM (hem för personer som innefattas av Lagen om vård av missbrukare) åkte han till Cypern för att få certifikat att jobba som dykinstruktör.
Allt gick enligt planerna och han fick både certifikat, jobb och lägenhet. Men det var också lätt och billigt att få tag på knark, vilket komplicerade bilden.
– Mitt missbruk löpte på som förut och det gjorde det svårt för mig att jobba med ett så pass krävande jobb. I längden funkade det inte och jag blev tvungen att sluta.
– Men trots att jag knarkade så hårt, kunde jag ändå försörja mig själv genom att jobba med marknadsföring via internet, förklarar han.
I tre år bodde Jon på Cypern och levde för dagen. I Sverige hade han lämnat bakom sig tjocka pärmar med journaler och utredningar. Många gånger hamnade han mellan stolarna, ingen ville ta ansvar och Jon slussades mellan olika instanser.
– Systemet är så knepigt i Sverige. Alla har separata budgetar och hänvisar till varandra, och som individ hamnar man ofta i kläm. Men visst har jag fått mycket hjälp också, till exempel sista stödboendet jag var på, det var jättebra, försäkrar han.
Jon hade ingen närmare kontakt med kristna. De samtal han ibland haft med präster hade inte lett till några vidare kontakter.
Men så fick Jon via Facebook kontakt med Linn Lindeman (se VID 28/6, 2018), en tjej han träffat i missbrukskretsar och som varit lika illa däran som han själv. Nu hade hon mött Jesus och tagit sig upp ur knarkträsket.
När Jon tittade på fotot som Linn lagt ut på Facebook såg han att något hade hänt, för hennes ögon strålade.
– Via Linn fick jag kontakt med en pastor, som bad med mig i telefon varje dag under flera månaders tid, berättar Jon.
– Efter några veckor började jag tänka annorlunda och se mera klart på olika saker och jag bestämde mig för att åka hem.
Hemma i Sverige igen försökte Jon få assistans, eftersom han inte hade någonstans att bo.
– Men det var svårt för mig att få hjälp i öppenvården, trots att jag lämnade rena prover.
I denna utsatta situation ringde Börje Dahlkvist från LP-verksamheten, som bedriver behandlingsvård på kristen grund. Jon erbjöds plats på Torpahemmet i Småland, där han fick stanna i fem månader.
– Det var helt fantastiskt där! Jag trodde inte att det fanns en sådan plats på jorden, utbrister Jon.
– Efter några månader som bostadslös var det en lättnad för mig att få komma till denna fridfulla plats och slappna av.
För de flesta som haft ett så gravt missbruk som Jon brukar det vara kämpigt att genomgå en avgiftningsprocess. Men Jon beskriver denna nya okända tillvaro som ett lyckorus, då han började landa i verkligheten och hitta vägen in i ett ordnat liv.
– Jag fick en stark frälsningsupplevelse, även om allt inte gick på ett ögonblick. Det var mycket som skulle ordna sig och ställas till rätta, men nu visste jag att Gud finns och att han skulle hjälpa mig.
Jon fick också en upprättad relation med sin flickvän, som också blev frälst, och i januari förra året gifte de sig i Pingstkyrkan.
– Dagen efter döptes vi också där och begravde vårt gamla liv. Hela livet är förvandlat för oss båda två, säger Jon med eftertryck.
Jon och Celina hyr numera en gård utanför Arvika, där de har ett antal djur. Båda jobbar heltid, Jon inom LP-arbetet, där även Celina hjälper till som volontär utöver sitt vanliga arbete.
–Tron betyder allt för mig, och det känns lyxigt att inte behöva ta några droger eller mediciner överhuvudtaget. Jag röker inte ens längre.
– Inte så att vi slipper alla prövningar – vi lever ett liv med både medgång och motgång, som folk i allmänhet. Skillnaden är att jag aldrig haft ett så fint liv förut, med jobb, bostad, goda relationer med fru och vänner, en underbar församling. Allt har blivit nytt, säger Jon lyckligt.
Jon hade aldrig kunnat föreställa sig att livet skulle ta en sådan lyckad vändning. Han befarade att han skulle tvingas sitta fast i ett tablettberoende resten av livet för att kunna ha ett fungerande liv.
I dag önskar han förmedla den känsla av frid och livslust han nu har till andra.
– Jag är ett levande bevis på att det finns hopp, oavsett hur djupt sjunken man varit och alla relationer man svikit. Flera gånger har jag tagit överdos och varit nära att dö, jag har haft svår ångest och varit totalt trasig. Jag trodde inte jag skulle klara mig utan någon form av droger, men Jesus har förvandlat mig.
Jon berättar hur stort det varit för honom när han fått be till frälsning med människor som befunnit sig i samma situation som han själv varit i tidigare. Flera av hans gamla kompisar har nu ett fungerande drogfritt liv och egna familjer.
– Jesus bär hela vägen, upprättar hela livet och – bäst av allt – det finns hopp för alla, hälsar Jon till sist.Börje Norlén
Källa: Världen Idag