I över en månad hade Nyköpingspastorn Sven-Gunnar Roos legat i koma då läkarna uppmanade familjen att låta dem stänga av apparaterna så att han kunde somna in. Men en böneduk och ett bönemöte på andra sidan jorden fick allt att vända.– Jag vet att Gud är miraklernas Gud, säger Sven-Gunnar Roos, som chockade läkarna.
Sven-Gunnar Roos sitter vid sitt skrivbord på kontoret i Filadelfiakyrkan i Nyköping. De blågrå ögonen ser piggt upp och handslaget är fast.
Det är ofattbart att samme man var döende under våren och låg i respirator i 54 dagar. Lungorna var som små tunna papperspåsar och helt ur funktion. Läkarna ville stänga av respiratorn eftersom de ansåg att Sven-Gunnar led fruktansvärt, även om han i sitt nedsövda tillstånd inte kunde förmedla det.
Läkarnas fråga om att avbryta de livsuppehållande åtgärderna ställde familjen inför ett fruktansvärt val. Skulle man stänga av respiratorn och ge upp tron på ett helande? Tron prövades men hoppet lämnade dem inte.
På andra sidan jordklotet i Brasilien fick en man ett budskap till de bedjande i Sverige.
Men först: Vem är Sven-Gunnar, denne mirakelman?
– Jag är uppvuxen i Karlskrona, och som sjuttonåring bestämde jag mig för att följa Jesus på allvar, säger han.
Inte så långt därefter upplevde Sven-Gunnar en stark kallelse att bli förkunnare. Han gick en bibelskola och som tjugoåring gick han ”ut på fältet” för att predika. Under sitt första år som predikant fick han se drygt tjugo personer döpas i Ullånger i Ångermanland.
– Jag har varit i tjänst i olika pingstförsamlingar i över femtio år nu, men också varit resande evangelist och haft förmånen att predika i drygt 200 svenska pingstförsamlingar och flera gånger internationellt, säger han ödmjukt.
I dag är Sven-Gunnar föreståndare i Nyköping sedan trettio år, där även sonen Michael numera är pastor. Hans roll i berättelsen ska snart visa sig vara mycket viktig när Sven-Gunnar börjar återge den ödesdigra våren.
– När jag fick corona var jag inte särskilt sjuk i början men isolerade mig i alla fall, säger han.
Sven-Gunnar flyttade ner i husets gillestuga medan frun, Paula, stannade på övervåningen. Sven-Gunnar älskar att läsa och hade försett sig med flera böcker.
– Den första läste jag ut, men sedan minns jag inte mer, säger han, så Michael tar vid:
– Pappa var vid medvetande och vi både pratade och sms:ade med honom under den här tiden.
Sven-Gunnar minns ändå att han vid ett tillfälle ringde sin äldste son, Mattias, på räddningstjänsten.
– Jag bad honom komma med syrgas till mig, säger han och skrattar till vid minnet.
Mattias insåg snabbt att pappan behövde akut vård och fick honom att själv ringa efter en ambulans som förde honom till sjukhuset i Nyköping den 5 mars.
Då hans andning blev allt sämre flyttades han till IVA, där han sövdes och lades i respirator.
Michael fortsätter berätta, då hans pappa inte har några minnen av denna tid utan bara vet det som senare förklarats för honom och det som står i hans journal.
– Jag hade själv varit sjuk i corona, men när jag blev frisk fick jag och min bror besöka pappa.
Några dagar efter att Sven-Gunnar blivit sjuk drabbades dessutom Paula av covid. Plötsligt hade sönerna båda föräldrarna som kämpade för sina liv på IVA. Paula sövdes dock alrig ner men var illa däran, fick andningshjälp och blev kvar på sjukhuset i 17 dagar.
– För mig är intensiven dit man kommer i livets slutskede, så det var en märklig situation. Skulle vi förlora både mamma och pappa? säger Michael allvarligt.
Sven-Gunnars lungor var helt utslagna och under en period fick han dialys för att syresätta blodet.
– Rent mänskligt såg det hopplöst ut. Samtidigt hade vi vår tro på Gud, säger Michael.
De 54 dagar som Sven-Gunnar låg i respirator kastades familjen mellan hopp och förtvivlan. Församlingen bad flera gånger i veckan och det fanns förebedjare runt om i världen.
Då kom dråpslaget ingen väntat sig.
– Lungkapaciteten återkom något, men då kunde läkarna i stället inte väcka honom, säger Michael.
Dag 45 kallade läkarna in familjen till ett allvarligt samtal. Sven-Gunnar hade kräkts och fått ner vätska i lungorna. Infektionsnivåerna hade stigit dramatiskt och hans kropp hade börjat tyna bort. Läkarna poängterade att han led mycket.
Det var en etisk fråga för vården: Hur länge kunde man låta den sjuke lida? De tre läkarna uppgav att de gjort allt sin makt men att de misslyckats varje gång de försökt väcka Sven-Gunnar.
Familjen ställdes inför det fruktansvärda beslutet om de skulle stänga av de livsuppehållande åtgärderna – eller kämpa ett tag till.
– De skulle påbörja en avstängningsprocedur så fort vi godkände det. Jag kände att det krockade totalt med min gudstro, berättar Michael.
Han frågade läkarna om de verkligen visste vem de ville avbryta vården för.
– Jag sade: ”Det här är en pastor som har gett femtio år av sitt liv att predika om att allt är möjligt för den som tror på Jesus, och vi har också denna tro”, minns Michael.
Han tog fram den böneduk som församlingen hade bett för just den dagen. Den placerades under Sven-Gunnars huvud, och vårdpersonalen fick instruktioner att inte ta bort den.
Det gick två dagar. En fjärde läkare meddelade att det inte gick att vänta längre; familjen måste förbereda sig på det ofrånkomliga.
Ännu en dag gick.
Då upplevde Michael att Gud sade till honom: ”Jag ska visa dig vad jag kan göra.”
Samma natt fick han ett meddelande från en vän i Brasilien som hade lyft upp Sven-Gunnars situation vid ett bönemöte. En person hade där profeterat att Gud hade botat mannen – den man som inte kunnat vakna på grund av ett virus, hans sjukdom var nu bruten.
Det anmärkningsvärda var att Michael inte på något sätt hade antytt för sin brasilianske vän att Sven-Gunnar inte kunnat vakna upp ur sin koma.
Morgonen därpå ringde Michael till IVA.
– Sköterskan sade: ”Någonting hände i natt!” Hon berättade att den höga puls och det höga blodtryck som pappa hade haft hade gått ner till normala nivåer. ”Och nu är han vaken!” berättar Michael.
Familjen fick besöka Sven-Gunnar redan samma dag. Han frågade genast om kaffe och hamburgare, men kunde än så länge inte svälja.
Inom mindre än en vecka fick han komma till ett rehab i Stockholm. Och det är först därifrån som Sven-Gunnar återigen minns något.
– Jag vaknade inte mentalt förrän efter några dagar på rehab. Jag tror faktiskt att Gud raderat mina minnen så jag slipper komma ihåg allt det smärtsamma, säger han.
Så började rehabliteringen. Men den gick ändå förvånansvärt snabbt. Sven-Gunnar kunde först inte stå på benen, som var som pinnar med förtvinade muskler. Ena foten hängde ner då nerverna skadats, så kallad droppfot. Det tog även sin tid att få tillbaka lungkapaciteten.
Men efter att ha fått vård och rehab i nittio dagar skrevs Sven-Gunnar ut. Läkarna var förundrade; tillfrisknandet var något utöver det vanliga. När Michael och han pappa besökte sjukhuset i Nyköping för att tacka dem var vårdpersonalen förundrade.
– De kunde inte tro att det gått så bra. Pappa hade börjat läsa igen redan några veckor efter att han vaknat upp, men enligt läkarna ska man inte kunna göra det förrän efter ett år när man legat i respirator så länge, säger Michael.
Drygt fem månader efter att Sven-Gunnar varit nära himlens port höll han, den 10 oktober, sin första predikan igen.
– Tron har burit mig igenom allt detta. Den håller, både för att leva och dö. Jag behövde aldrig frukta. Hade jag somnat in hade jag dött med handen på himlens dörrhandtag, säger han.
– Jag vet att Gud är miraklernas Gud oavsett vad som händer i livet. Jag har fått en andra chans och tror att Gud har en mening med att han helat mig.
Lars Liljevärd redaktionen@varldenidag.se
Källa: https://www.varldenidag.se