Himmel eller helvete – Den dubbla utgången

Den uppfattningen sprids alltmer att när vi dör går vi alla, oberoende av vårt förhållande till Guds utsände Frälsare, in i ett tillstånd av vila och frid: ”Döden kom som en vän, nu får du vila i frid” kan det sägas om alla som dött, även om dem som vänt ryggen till frälsningens gåva genom Jesus Kristus.

Bibeln talar mycket om sann vila och frid, om evigt liv, ljus och glädje i stället för mörker, död och lidande. Men den talar också om Guds vrede och dom över synden, om att gå förlorad, om ”ett brinnande Gehenna”, helvetet, om en dubbel utgång ur detta livet. Ordparen ”himmel eller helvete”, ”livet eller fördärvet” vill påminna om jordelivets dubbla utgång. Att blunda för detta och avvisa Guds nåd, den sanna lyckan tack vare Kristi frälsningsgärning, är djupt tragiskt. Det vittnar om syndens makt att förblinda och bedra. Det fyller Paulus med djup sorg och tårar: ”Det jag ofta har sagt er, det säger jag nu med tårar: många lever som fiender till Kristi kors. De kommer att sluta i fördärvet” (Fil. 3:18f). Om fördärvet säger Jesus: ”Där ska man gråta och gnissla tänder” (Matt. 8:12). När Jesus strax före sin korsdöd närmade sig Jerusalem med dess avvisande av frälsningens gåva, grät han över den och sa: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid!” (Luk. 19:42).

Jesus säger: ”Gå in genom den trånga porten. Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” (Matt. 7:13-14). Med ”livet” menas den ljuvliga gemenskapen med Gud, ”det eviga livet”, ”paradiset” (jfr Jesu ord till rövaren på korset), ”platsen vid Abrahams sida”. Med ”fördärvet” menas ”Gehenna”eller ”helvetet”, ”plågans plats”. ”Den som tror Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh. 3:36). ”Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet” (Joh. 5:24).

Jesus understryker den dubbla utgången i berättelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk. 16:19-31). Efter döden fördes den fattige La
sarus av änglarna till ”platsen vid Abrahams sida”. Men den rike mannen kom efter döden till den helvetiska pinan där han plågades av elden och den svåra törsten. Den rike mannen vill att hans fem bröder som ännu lever ska varnas ”så att inte de också kommer hit till plågans plats”. Men bara Guds ord i Skriften kan föra dem till tro: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.”

När den dubbla utgången förnekas blir frälsningen genom Jesus Kristus mindre viktig, ja helt onödig. Det finns ju ingen evig olycka att frälsas från! Evighetsperspektivet ersätts med ett inomvärldsligt perspektiv. Det märks tydligt i många kyrkors förkunnelse och i radions s.k. ”andakter”. Ofta predikas oklart eller inte alls om Jesu frälsningsgärning som det stora glädjeämnet, vårt enda hopp, vår enda tröst och trygghet inför lidande, sjukdom och död. Det rena evangeliet om nåden i Kristus och vårt himmelska mål som en oförtjänt gåva har förlorat sin centrala plats och ersätts av predikningar om inomvärldsliga relationer och mänskliga insatser för bättre miljö och klimat.

”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). ”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren HERREN. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva” (Hes. 18:23). ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh. 3:16). Det som skiljer oss från det eviga livet i Guds heliga, fullkomligt goda gemenskap, vår synd och skuld, har Kristus ställföreträdande gottgjort för. Han har med sitt liv betalat för alla våra skulder och uppfyllt Guds lags alla krav på rättfärdighet för vår räkning. Det enda som nu fördömer oss är otron, förkastandet av vad Kristus gjort för oss. För det innebär att vi själva måste betala våra skulder och med egna gärningar göra oss rättfärdiga och rena från all synd, något som är omöjligt. ”Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet. Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar. Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. Salig är den som Herren inte tillräknar synd” (Rom.
4:4-8). De som tagit emot Kristi tillräknade rättfärdighet har sina namn skrivna i ”livets bok” (Upp.21:27).

Kristus har besegrat döden, djävulen och helvetet för vår räkning. Beviset för det är hans uppståndelse från de döda efter fullbordad gottgörelse för oss. Därför är Påskdagen de kristnas största högtidsdag: ”Herren är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!” ”Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor. 15:54f). ”Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort” (Upp. 12:12). Genom synden är den här världen lagd under förgängelsen och ”är i den ondes våld” (1 Joh. 5:19). ”Men vi har vårt medborgarskap i himlen”, skriver Paulus (Fil. 3:20). ”Mitt rike är inte av den här världen”, säger Jesus (Joh. 18:36).

När världshistoriens sista dag kommer, den stora räkenskapsdagen, kommer det att visa sig att all ondska är besegrad och att Gud råder överallt. ”Och när allt blivit lagt under honom, då ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt i alla” (1 Kor. 15:28). Det finns personer som har tolkat detta sista så att alla människor till sist blir frälsta (den s.k. apokatástasisläran). Det är ett grovt missförstånd. I och med den yttersta domen ska Guds fiender inte mer kunna härja och skada. Segern över allt som skadat och förfört ska slutgiltigt bekräftas: ”Djävulen som hade förlett dem kastades i sjön av eld och svavel där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheters evighet… Och döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Och om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön” (Upp. 20:10, 14-15). Människosonen ska vid domen säga till dem som står på hans vänstra sida: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25: 41).

Hur kan helvetet kastas i eldsjön precis som djävulen, vilddjuret och den falske profeten? Svar: Helvetet ska få smaka på sin egen medicin.
Upp. 20 klargör vad Kristi seger över djävulen innebär. Allt som är fientligt mot Guds rike och som försökt kullkasta det får sitt eviga straff i och med den yttersta domen. Till Guds rikes värsta fiender hör djävulen och hans rike, helvetet. ”Helvetets portar ska inte få makt över den”, dvs. ”min församling”, lovade Jesus Petrus (Matt. 16:18). Djävulen och helvetet som plågat så många ska själva drabbas av den eviga pinan och kan nu aldrig mer angripa Guds rike. När alla fiender mot Guds goda och härliga rike inte längre kan fortsätta sin verksamhet i och med den yttersta domen, är allt underlagt Gud och ”Gud blir allt i alla” (1 Kor. 15:28).

Källa: himlentv7.se

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.