Susanna har äntligen kommit hem

Susanna Karppinens föräldrar arbetade på behandlingshem för missbrukare och hon har sett missbrukets baksidor. Ändå blev drogerna tidigt ett sätt att självmedicinera, när ångesten slog till. Men Susanna hittade tillbaka till barndomens Jesus och livet fick en ny start.
Under hela Susanna Karppinens uppväxttid jobbade hennes föräldrar på kristna behandlingshem för drogmissbrukare. Familjen flyttade också flera gånger när Susanna växte upp. Susanna beskriver sig själv som ett annorlunda barn, som hade svårt att smälta in i sociala sammanhang. I skolan blev hon mobbad och drog sig ofta undan.
– Jag blev retad för att jag var ful och känslig och det hände att jag smällde till någon ibland, i självförsvar. Till slut var jag inställd på att ingen ville vara vän med mig och tolkade alla signaler negativt, berättar Susanna Karppinen för Inblick.
– Så långt jag kan minnas har ångest och depression varit mina ständiga följeslagare. Jag tog på en mask och höll färgen, fast jag hade en tyngd som en ryggsäck över axlarna hela tiden, fortsätter Susanna.
Ända fram till tonåren hade Susanna ändå en stark och äkta tro ända fram till tonåren. Hon stod upp för Jesus i skolan och när hon fick frågan vad hon ville bli när hon blev stor svarade hon:
– Jag vill bli ett vittne för Jesus, som mamma och pappa.
Idag är hon helt på det klara med att om hon inte haft den grunden hade hela livet rasat ihop och troligtvis hade hon då inte funnits kvar i livet nu.

Började snatta
När Susanna kom in i tonåren upptäckte hon att alkohol fungerade som medicin att lindra ångesten. För att kunna fortsätta självmedicinera började hon snatta öl i butiker. Ibland var hon hemma hos dem hon umgicks med och blandade spritslattar av olika sorter.
– Det var kul, jag tyckte det smakade gott och ångesten och depressionen jag alltid känt försvann. Min barnatro höll inte i den tuffa verkligheten, för jag hade ingen personlig relation med Jesus.
– Jag tyckte att Jesus och tron inte var häftigt nog och därför fick han ingen plats i mitt liv längre. Den falska frihet jag upplevde kändes ändå bättre än ångest och depp. Jag umgicks i ett kompisgäng och missbruket var det enda vi hade gemensamt.
Skolan skötte hon inte längre, utan skolkade mest. En dag när hon druckit alldeles för mycket råkade hon ut för akut alkoholförgiftning och räddades till livet tack vare att ett missbrukarpar hittade henne.
Susannas föräldrar, som själva varit missbrukare, insåg inte hur allvarligt läget var. De var bra på att tyda tecknen i andra människors liv, men nu blev det på så nära håll att de inte riktigt ville ta till sig hur illa det var med deras egen dotter.
I slutet av tonåren blev Susanna allt mer introvert. Det utvecklades till en social fobi som gjorde att hon satt instängd på sitt rum och inte vågade gå ut. En hel sommar satt hon ensam bakom nerdragna persienner, inlåst i sig själv.

En strimma ljus
Men i den situationen sipprade en strimma ljus in i Susannas mörklagda inre och hon fick hopp igen.
– Via nätet fick jag kontakt med en tjej jag umgåtts lite med tidigare, nu bodde hon i Dalarna. Vi började chatta och jag berättade lite om hur jag hade det. Då svarade hon: ”Så kan du inte ha det. Vi måste be”.
– Efter det kom det som en eld inom mig och jag fick en sådan längtan efter Gud igen. Jag googlade fram hur man blir frälst och hittade ”frälsningsbönen”.
Susanna säger att det var en kamp innan hon kom till skott att be den bönen. Först efter fyra timmar kunde hon förmå sig till att göra det. Sedan väntade hon en stund men då inget speciellt hände blev hon sur och gick och la sig.
– När jag vaknade kände jag mig så annorlunda, lättare på nåt sätt. Ingen ångest längre; så konstigt, vad hade hänt? Jag testade att gå till kiosken och det funkade. När jag kom tillbaka hade jag varken dött eller fått en ångestattack.
– Nu kunde jag röra mig i världen igen, men tyvärr rörde jag mig inte åt rätt håll. Jag hade sår i hjärtat och trodde inte att Gud ville ha mig.

Karusellen startar igen
Sedan hände det som brukar hända i sådana lägen – en kompis bjöd på sprit. Susanna började dricka och karusellen startade igen. Men nu hade spriten inte samma effekt längre, för hon hade erfarenhet av något som hade mycket större verkan. Tidigare hade Susanna varken mått dåligt av spriten, eller haft baksmälla, men fick nu dela samma villkor som andra missbrukare.
– Jag blev slav under missbruket och ville inte heller bli nykter. Det fanns ingen mening med livet utan Jesus och jag valde flaskan därför att jag trodde Jesus skulle dissa mig.
– Till slut gick det inte längre och då bad jag: ”Jesus, nu pallar jag inget mer. Du måste hjälpa mig ur den här skiten, annars går jag under”. Det blev inget bönesvar direkt, men lite senare ringde mamma och sa att det fanns plats på ett stödboende.
Paradoxalt nog ville Susanna ändå fortsätta dricka, men tänkte att hon kanske ändå skulle åka dit och vila levern lite. Denna späda tjej hade levt ett hårt liv i flera år. När hon kom till behandlingshemmet Tingvalla var hennes första tanke att dra därifrån så fort som möjligt.
Men hon stannade kvar, trots allt och fick ett rum där hon kunde stänga och låsa dörren. Väl därinne bad hon en uppriktig bön igen.
– Jesus, här har du mig – gör vad du vill!
– Då hörde jag en röst i mitt inre: ”Många kommer att vända sig emot dig, men jag kommer aldrig att lämna dig”.
– Tänk, att Jesus ville ha mig, det har jag fortfarande svårt att begripa. Nästan för bra för att vara sant. Jag bestämde mig för att använda tiden på Tingvalla till att sitta vid Jesu fötter.

Allt för Jesus
Här kommer Susannas mamma Lili-Ann in i samtalet. Hon jobbade på Tingvalla då och säger att det var en sällsam atmosfär av gudsnärvaro i dotterns rum.
– Jag glömmer det aldrig, säger Lili-Ann Karppinen.
– Jag tänkte: ”Nu kommer det att bli bättre”. Jag både skrattade och grät. Det var så mäktigt. Äntligen hade vår dotter kommit hem igen.
Susanna stannade 15 månader, genomgick behandling och förnyade sitt sinne inifrån. Hon säger att hon under den tiden kom fram till en sann bild av sig själv. Nu går hon deltidsbibelskola på distans och har själv fått vara med om att föra människor till Jesus. Nyligen fick hon kontrakt på en egen lägenhet och går på gudstjänster i Hillsong.
– Nu lever jag mitt nya nyktra liv och studerar Bibeln varje morgon. Jag har en realistisk syn på mig själv och hoppas ha knuffat någon annan också i rätt riktning. Det enda jag vill är detsamma som när jag var liten; att leva för Jesus – allt eller inget, säger Susanna.
– En kostsam ungdomstid ligger emellan och nu är jag tillbaka på ruta ett. När jag lämnar den här världen vill jag att det ska sägas om mig att jag levde mitt liv för att upphöja namnet Jesus. Inget mer. Då är jag glad, avslutar Susanna Karppinen.

Börja Norlén

Källa: Jesus.se

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.