När domstolen förkunnade 55 år i det etiopiska skräckfängelset Kality såg allt ut att vara över. Men Gud bevarade Kristin Jansson och ledde henne tillbaka till friheten.– Guds nåd är oändlig. Jesus betyder allt för mig, jag är så trygg i att vara älskad och förlåten, säger hon.
DelaSkriv utVittnesbörd · Publicerad 07:00, 7 okt 2021
Världen idag möter Kristin i en hotellfoajé där vi beställer kaffe och slår oss ner vid ett bord. Samtalet tar oss dock på vägar långt bortom medel-Svenssons ”villa, Volvo och hund”.
– Min berättelse är nog unik, medger hon.
Kristin, som tidigare använde Ingela som tilltalsnamn, växte upp i vad hon kallar ”en stor, bullrig bilhandlarfamilj” med mamma, pappa och fem syskon. I hemmet rådde en hård jargong, där kristna värderingar lyste med sin frånvaro, en miljö hon själv aldrig upplevde frid i.
– Jag kommer ihåg att det kändes väldigt bra de gånger jag fick gå på kyrkans barntimme med en kompis. Jag minns så väl när vi satt i en ring på golvet, åt frukt och lyssnade på ledaren som läste ur Barnens bibel.
Redan i ung ålder bar Kristin på en övertygelse om att livets mening inte handlade om att vara mer framgångsrik och välbärgad i jämförelse med andra människor.
– Jag hade en liten bok, med rosa sidor i, där jag skrev mina egna böner. I tidiga tonåren började jag be till Gud varje kväll, berättar hon.
Den unga småstadstjejen växte upp och gav sig in i bilhandlarbranschen. Genom sin pappa fick Kristin kontakt med en person som senare visade sig ha samröre med ett kriminellt nätverk. Vid 27 års ålder åtalades Kristin i svensk domstol och riskerade flera år i fängelse.
I samma veva kastade sig den äldsta av hennes två döttrar om hennes hals.
– Hon sade: ”Mamma, lämna mig aldrig mer.”
De orden blev avgörande. Hon måste hitta en lösning.
Kristins dåvarande pojkvän, som var bördig från Etiopien, erbjöd sig att ta med Kristin och äldsta dottern till sitt hemland för att där starta om på nytt.
– Det enda jag hade för ögonen var att inte svika min dotter. Jag fick en möjlighet, och min pojkvän erbjöd sig att ta hand om oss.
Efter att trion tagit sig till Etiopien, mestadels med bil, slog de svenska kvällstidningarna upp löpsedlar om ”den efterlysta storbedragerskan Ingela Jansson”.
Tre år senare greps Kristin och pojkvännen.
– Vår avsikt hade varit att leva ett hederligt liv [i Etiopien], men företagandet gick åt skogen. Det saknades medel för min dåvarande pojkväns mammas husbygge, vi var naiva och agerade fel.
De låstes in på Kalityfängelset, medan Kristins dotter flögs hem till Sverige. Att etiopiska myndigheter i samma vevafick kunskap om att Kristin var internationellt efterlyst gjorde inte hennes läge ljusare.
Efter en utdragen serie rättegångar föll den slutgiltiga domen 2012: 55 års fängelse. Den mörka mardrömen såg ut att sakna slut.
– Jag plågades av svår ångest, minns Kristin.
I sin bok Mina åtta år i Kality berättar Kristin detaljerat om tillvaron i det etiopiska fängelset, om tortyrliknande förhållanden under dagar och nätter som präglades av hunger, törst, smärta och ångest. De många fångarna fick dela på trånga utrymmen, med råttor och insekter som sällskap – en miljö som gjord för spridning av sjukdomar.
Därtill var smärtan i hennes modershjärta obeskrivlig där hon befann sig, i total hopplöshet, många många mil från sina två barns vardag hemma i Sverige.
Vid ett tillfälle var Kristin övertygad om att deras liv skulle bli lättare om hon inte längre fanns.
– När domen på 55 år föll ville jag inte leva mer. Jag tyckte så synd om mina barn och ville inte att de skulle behöva längta eller oroa sig för mig. Så jag samlade på mig och svalde ett stort antal tabletter.
Men mot alla odds vaknade Kristin upp.
– Det var ett mirakel med tanke på den stora mängden tabletter. De magpumpade mig och sköljde magen med kol. Då förstod jag att Gud hade en plan för mig.
Under hela den långa tiden på Kality, mitt bland råttor och kackerlackor, läste Kristin regelbundet i en bibel som hon hade fått. Och hon bad och fastade.
– Jag lärde känna Gud på djupet och fick en allt närmare relation med honom, berättar hon.
Tillvaron på det afrikanska fängelset såg länge hopplös ut. Men när allt hopp sedan länge tycktes vara ute, lättade de mörka molnen och ljus skymtade vid horisonten.
Under sin sista nyårshelg i Etiopien låg Kristin inlagd på ett etiopiskt sjukhus, svårt medtagen av tarmvred. Hon befann sig ännu i fångenskap, men på en plats utanför fängelsets murar.
– Hela nyårsnatten låg jag knäböjd på min säng och bad. Det fanns en protestantisk kyrka i närheten från vilken jag hörde lovsång. Jag sade: Gud, så som du nu börjar det här året, låt mig även få avsluta det – utanför Kalitys murar.
Och Gud svarade på hennes bön från sjukhussängen.
År 2018, efter åtta år i skräckfängelset, benådades Kristin på grund av sin alltmer vacklande hälsa. Beskedet om hennes förestående frigivning blev till en glädje som delades av både medfångar och fängelsevakter som hade oroat sig för att Kristin inte skulle få lämna fängelset vid liv.
– Det var sorgligt att säga adjö till mina bästa vänner i Kality, men otroligt ofattbart att jag skulle få komma hem! Jag minns att jag bad under hela flygresan att planet inte skulle vända tillbaka.
Men flygplanet vände inte tillbaka, utan en svårt medtagen Kristin kunde åter sätta sina fötter på svensk mark.
I ankomsthallen på Arlanda väntade de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbey, som hon lärt känna under den tid då även de satt fängslade i Kality. Efter sin egen frigivning hade de blivit ett stort stöd för Kristin.
Men vägen tillbaka till livet har också varit lång och smärtsam, särskilt med tanke på sviktande hälsa samt många genomgångna operationer under tiden i Etiopien.
– Jag har inte behövt operera mig en enda gång sedan min återkomst, utan fokuserat helt på att ta hand om min hälsa. Träna rätt, äta rätt och se till att ha en god balans i min livsstil.
– Min relation med Gud blev ännu starkare under den första tiden här hemma. Jag tänkte att jag inte skulle sätta mitt hopp till människor utan bara till Gud.
Numera är hon döpt till Kristus och har en församlingsgemenskap.
– Det betyder så otroligt mycket, säger hon.
I dag är Kristin 40 år och satsar på studierna till socialpedagog samt på arbetet inom socialpsykiatrin.
– Inom den socialpedagogiska utbildningen har jag fått lära mig om barn och uppväxtvillkor, psykologi och allt det här, om medberoende som gör att man utför handlingar som går emot ens magkänsla och värderingar.
Hon kan se tillbaka på sitt eget förflutna, innehållande destruktiva kärleksrelationer och oklara gränser mellan bra och dåliga val.
– Jag har gjort fel som jag bett om förlåtelse för. I dag har jag förmågan att se vad som är gott och vad som inte är gott. Att sätta gränser kan vara kärlek, jag förstår det nu men förstod det inte då, säger hon.
Kristins vision är att använda sina egna erfarenheter till stöd för unga människor som hamnat på villovägar.
– Jag är noga med att inte skylla ifrån mig på något sätt, men jag tror att jag har funnit förklaringar på varför saker gick fel.
Jesus är hennes förebild i livet.
– Jag ber om Herrens ledning i allt. Det handlar om att inte sätta sig själv utan Herren Jesus i första rummet. Att ta av sin egen mantel och ge den till den behövande.
Med sin berättelse är Kristin ett levande bevis på att det inte är kört, hur mörk och hopplös situationen än må vara.
– Jag vill nå människor som behöver höra att det finns hopp om en morgondag, säger hon.
Ola Karlman
Källa: Världen Idag