Under många år gick Camilla Schütt i gestaltterapi för att få bukt med ångest. – Jag gick i gestaltterapi. Sedan kom tibetansk buddhism in och på 90-talet även reiki .Men ångesten släppte inte. Vid 53 års ålder fick Camilla kontakt med en kristen kvinna och Guds kärlek gjorde att ångesten försvann.
Barndomen på en mindre ort i Finland minns Camilla Schütt som ljus. I 20-årsåldern gick det lite vildare till.
– Jag festade mycket och levde ett ohälsosamt liv, berättar Camilla.
I början av 1970-talet träffade hon sin blivande man och de fick två flickor.
– När flickorna var små började jag få problem. Det dök upp en massa besvärliga känslor. Jag kunde bli väldigt arg och börja skrika. Jag hade ständigt dåligt samvete och insåg att jag behövde hjälp. Det var också jobbigt i äktenskapet.
– Möjligheten som öppnades var gestaltterapi i grupp.
Även om terapin hjälpte till viss del så fanns ångesten kvar och hon mådde dåligt.
– Jag upplevde att ångesten var som en stor boll i magen. Jag kunde känna mig totalt ensam. Det var en inre ensamhet.
Det framkom att Camilla varit utsatt för sexuella övergrepp, men hon hade tryckt ner händelsen.
– Jag hade byggt upp sådana skyddsmurar och förpassat obehagliga minnen så långt bort. Dessa nertryckta känslor började röra på sig.
Äktenskapet sprack och Camilla flyttade till Helsingfors med sin yngsta dotter. Äldsta dottern stannade hos pappan i Närpes.
– Jag fortsatte gå i gestaltterapi. Sedan kom tibetansk buddhism in och på 90-talet även reiki.
– Jag förstod inte att det inte var bra, utan jag var helt inne i det.
Camilla planerade att gå en utbildning i västerländsk tibetansk buddism i Danmark i två år, men det blev aldrig av.
– Jag betalade till och med in kursavgiften, men buddhismen hjälpte inte mig. Den tog inte bort ångesten.
Under den här tiden arbetade Camilla på en psykiatrisk poliklinik i Helsingfors.
– Jag hade konstterapi med patienterna och gick en tvåårig utbildning i gestaltterapi. Jag höll på med många olika saker.
På nittiotalet, efter många år i gestaltterapi, kände hon behov av att gå i enskild terapi.
– Jag behövde hjälp och började gå i enskild terapi. Det gjorde att jag klarade av jobbet och höll mig ovanför ytan.
En ny längtan
Sedan början av 90-talet hade Camilla haft två kristna vänner i Närpes.
– Vi träffades ibland och då bad de för mig. Jag hade sökt lättnad för ångesten genom att ringa spågummor. Under en period valde jag att ringa min kristna vän istället och bad henne att be för mig.
1999 hände något som skulle förändra livet.
– Jag kände att terapin inte räckte, utan jag behövde något mera. Jag kom på att jag kanske behövde Jesusterapi, en terapi där Jesus var med.
Camilla arbetade med en kristen patient på den psykiatriska polikliniken i Helsingfors och tog råd av henne.
– Jag frågade om hon visste någon som kunde be för barndomstrauman och fick ett namn och ett telefonnummer.
Det visade sig vara en 80-årig dam som bodde på ett servicehem och de båda bestämde tid för att träffas.
– Det första hon frågade var: ”Är du frälst?” Jag sa nej och så frågade hon om jag ville bli frälst. Det ville jag så då tog jag emot Jesus.
– Den andra frågan var: ”Har du något ockult i ditt liv?” och jag sa: ”Jo, jag har nog ett och annat där.”
– Sedan bad hon för mig. Jag tog emot Jesus och läste frälsningsbönen.
Rensade lägenheten
Väl hemma igen rensade Camilla lägenheten på ockult föremål, utan att någon uppmanat henne till det.
– Jag plockade ihop allt jag hittade hemma som jag kunde tänka var ockult. Det var tarotkort, min buddhastaty, runor och böcker om tibetansk buddhism.
Camilla stoppade allt i en stor pappsäck och gick ner till stranden tillsammans med sin hund Nellie.
– Jag brände böckerna och kastade allt i havet. Vi satt där i två timmar, min hund och jag.
– Något som varit mitt liv ganska länge, sedan 80-talet, var skönt att slippa. Det var konstigt att det kändes så skönt, minns jag att jag tänkte.
Camilla, som var 53 år när hon blev frälst, gick först till Lutherska kyrkan och sedan till Filadelfia i Helsingfors.
– Jag hade inte läst Bibeln och hade ingen kunskap om vad som stod i den. Psalm 23 var väl det enda jag visste om Bibeln.
Camilla gick med i Filadelfia och var också med i en hemgrupp.
– Hela första året i hemgruppen gick åt till att förlåta mina föräldrar och syskon alla oförrätter som jag hade upplevt. Det var som en själavårdsgrupp för mig. Under den tiden hade jag mindre ångest.
– 2004 på våren fick jag plötsligt för mig att jag skulle gå och döpa mig. Det bara kom. Jag hade inte läst det och ingen hade sagt det till mig. Det var nog den helige Ande.
Två veckor efter dopet fick församlingen besök av ett team från Församlingen Arken.
– Talaren, Monica Tinglöf, berättade och profeterade om min barndom och mitt liv. Det stämde så bra in.
Ångesten försvann
Mötet resulterade i att Camilla började på Arkens bibelskola i Kungsängen utanför Stockholm.
– Jag flyttade till Stockholm och gick fyra år i bibelskola. Någonstans under de åren försvann ångesten.
Camilla fick också en grund i Bibeln.
– Jag hade varit utan grund tidigare. Jag fick mycket själens helande och det lade grunden för det kristna livet. Jag visste inte vad det var att vara kristen.
Obehagliga minnen från barndomens trauma kom upp.
– Det började lösa upp sig. Det var obehagligt, men det var också bra.
Bitvis kunde Camilla uppleva Guds kärlek, men hade ändå svårt för tilliten.
– Ibland var jag osäker på allting. Men så har jag fått se några glimtar från himlen och kommit ihåg att Gud finns. Att jag är älskad och godkänd.
Det har varit en process för Camilla och den fortgår fortfarande.
– Gud har visat flera gånger är att han är med och att han älskar mig. Att jag senare glömmer det är en annan sak. Det är inte raka spåret, utan att man växer in i det.
För några år sedan åkte Camilla på en tremånaders bibelskola på Nya Zeeland och fick uppleva ännu mer av Guds kärlek. Hon blev också övernaturligt använd av Gud.
– Jag upplevde flera gånger att jag bara skulle gå till någon och fråga om jag skulle be. En Kvinna jag bett för berättade efteråt att hon hade tänkt åka därifrån. Hon tvivlade på allting och att Gud älskade henne.
– Varje gång som jag sa något var det svar på en fråga som hon hade inom sig. Det var Gud som använde mig till det här. Så där är pappas kärlek när man är i honom, inga måsten, krav eller prestation.
För ett år sedan flyttade Camilla hem till Finland igen och bor i Vasa där också hennes två döttrar och barnbarnen bor. Hon har hittat en församling.
– Det är underbart att vara i Finland. Det är hemma. Jag upplever att jag får tid att smälta saker. Jag vet att jag är Guds barn. Jag vet att Jesus älskar mig. Det håller på att landa i mitt hjärta, avslutar Camilla.
Monika Ekström
Källa: Jesus.se