Det var med många fördomar i bagaget som Marilyn första gången tog steget in i Södertäljekyrkan. Men besöket skulle förändra hennes liv, både på insidan och rent fysiskt. Då försvann nämligen ryggsmärtan som läkarna sagt att hon skulle få leva med hela livet.
– Jag kunde inte tro att det var sant, att smärtan verkligen var borta.
22-åriga Marilyn Amante är född och uppvuxen i Södertälje, i en familj där hon är äldst av åtta syskon. Eftersom mamman gick till Svenska kyrkan och pappan var katolik var hon ofta i kyrkan redan som barn.
– Jag barndöptes av tradition, konfirmerades och var även konfirmationsledare.
– Men ändå var Gud lite som gubben på molnen för mig. Till honom vände jag mig när det var tufft och jag tänkte lite extra på Jesus när det var julafton. Men mycket mer var det inte. Jag hade ingen egen relation med Gud.
Ständig ryggsmärta
Marilyn älskade att dansa. Hon gick på dansskola och lade ner massvis av tid på sin dans. Men en dag i tidiga tonåren gick det fel.
– Jag skulle göra en volt, men landade fel och slog i ryggen, så att jag fick en vrickning i kotorna. Efter det hade jag ständigt ont i ryggen, oavsett om jag rörde mig eller inte. Läkarna sade att det inte gick att åtgärda och att jag skulle få dras med ryggproblemen hela livet.
Marilyn fick sluta helt med dans och gymnastik. Hon gick regelbundet till sjukgymnast och besökte kiropraktor varje vecka. I skolan fick hon använda en specialstol. Hon åt ständigt värktabletter, men oroade sig för att gå på smärtstillande tabletter hela livet.
– I samband med olyckan dog min passion för dans. Men istället fick jag en ny passion i livet – musiken.
Fördomar besannades
För fem år sedan ville en av Marilyns vänner att hon skulle följa med till vännens kyrka, Södertäljekyrkan (numera Hillsong Stockholm Södra). Vännen brukade också säga att Jesus kunde hela Marilyns rygg.
– Jag tänkte att helanden var något som hände då, för länge sedan, när Jesus gick på jorden. Det är inte något som händer nu. Men till sist gav jag det en chans och följde med vännen till kyrkan.
– Jag hade faktiskt en del fördomar kring frikyrkan och pingströrelsen och en del levde de faktiskt upp till också.
– När jag kom dit såg jag alla stå med lyfta händer medan de sjöng och musiken lät som vanlig musik. Jag tyckte att det här verkligen var en hallelujakyrka, jag hade taggarna utåt och allt kändes främmande och konstigt.
Utmanande förbön
Mot slutet av gudstjänsten bjöds det fram till förbön. Vännen puttade på Marilyn och menade att nu hade hon sin chans.
– Jag kände mig speciellt dragen till en av förebedjarna, Sara, trots att jag aldrig hade träffat henne tidigare. Till slut, i absolut sista stund, valde jag att gå fram till förbön och då gick jag just till Sara.
Sara undrade vad de skulle be för och Marilyn svarade lite trevande att de kunde ju be för att det skulle gå bra i skolan. Men Sara tittade på henne och undrade om det inte var något mer.
– Ja, jag har ju ryggskadan som jag får leva med livet ut. Du kan ju testa att be för den, sade jag. ”Självklart, det ska vi be för”, svarade Sara.
– Jag tyckte hon lät kaxig och det provocerade mig. Jag tänkte att här fick hon en utmaning.
Smärtan försvann vid ”Amen”
Marilyn slöt ögonen och Sara började be.
– Då såg jag ett litet ljus som började lysa, fast jag blundade. Jag tänkte att de måste ha tänt någon extra belysning i kyrkan för att höja stämningen under förbönen, men när jag tittade upp så fanns det ingen ny belysning. Det var bara Sara som stod där med slutna ögon och bad en enkel bön för mig.
– Jag blundade igen och ljuset var tillbaka. Det växte och växte och blev så starkt att det inte går att beskriva. Sedan såg jag en gestalt i ljuset. Jag tänkte att det måste vara Jesus, men jag såg inte hans ansikte, det var för ljust.
I samma stund som Sara slutade sin bön med att säga Amen, så hände något.
– Just då så försvann all smärta. Den var bara borta. Det var en sådan chock.
– Jag rörde mig på olika sätt för att se om den inte skulle komma tillbaka. Men det gjorde den inte. Min bästa vän brast ut i tårar, och jag kunde inte tro att det var sant, att smärtan verkligen var borta.
Förälskad i Gud
I en veckas tid gick Marilyn omkring och väntade på att smärtan skulle komma tillbaka. Men det gjorde den inte.
– Det var nästan så att jag ville få tillbaka smärtan, för jag tänkte att mina vänner som inte är kristna kommer aldrig att tro på mig, utan bara bortförklara det med hokus pokus. Men sedan dess har jag varit helt utan smärta. Det står i mina läkarpapper att jag aldrig blir frisk, men nu har smärtan varit borta i fem år. Ingen kan övertyga mig om att det var något annat än Gud som gjorde mig frisk.
Efter helandet gav Marilyn Gud en chans på allvar. Hon började gå till kyrkan och fick uppleva mer av Jesus.
– Jag blev förälskad i Gud. 2012 döpte jag mig, för jag hade fattat ett beslut om att jag ville följa Jesus. Sedan dess har jag fortsatt att engagera mig i kyrkan, bland annat i lovsången och arbetet med barnen.
– Jag älskar att sjunga och jag tror faktiskt att jag har fått en gåva att kunna få människor att uppleva Gud genom sång och musik.
Vill hjälpa andra
För en tid sedan var Marilyn på Sicilien på en missionsresa. Där fick hon se flyktingar som levde i misär och unga flickor som sålde sig själva.
– Det berörde mig mycket och jag grät för de här tjejerna, samtidigt som jag insåg hur bra jag själv har det.
– När jag var i bön på Sicilien upplevde jag att Gud talade till mig. Han sa: ”Marilyn, titta upp!” När jag såg upp mot himlen såg jag att molnen såg ut som änglavingar, och jag upplevde att Gud sade till mig att han är med mig och han är mitt beskydd.
Marilyn har också besökt barnhem på Filippinerna och hennes dröm för framtiden är att få hjälpa andra människor som har det svårt.
– Jag skulle vilja arbeta som diakon. Det finns så många som har det svårt, även i Sverige.
– Jag ser människor och jag vill så gärna så ett frö för att hjälpa dem. Det är där mitt hjärta finns.
Eva Ruderstam
Källa: Jesus.se